Jag försökt fila lite på min förlossningsberättelse, jag även försökt att korta ner den. Men det blev långt som attan. Hur som helst, så här mycket kommer jag ihåg ;)

___
Måndagen den 17e januari åkte vi in igen till förlossning för induktion (igångsättning). Jag kände ingenting - det fanns inga teckan alls på att pojkarna ville komma ut... Jag hade inga förhoppningar heller på att förlossningen skulle starta den dagen. Samma rutin gjordes - CTG-kurva, undersökning och därefter gelning. Jag har inte öppnat mig alls under helgen, inte en endaste liten ynklig centimeter.

Jag blev så jäkla matt då. Jag fattade inte att läkarna kunde vara så jäkla envisa och köra på med gel, gång på gång. Uppenbarligen fungerade det ju inte på mig?! Jag och Robin diskuterade en stund över hur veckan skulle bli - skulle det fortsätta som den tidigare kunde vi börja förbereda oss på snitt i slutet av veckan, vi tror inte läkarna skulle skicka hem oss en helg till.

Måndagen var riktigt dryg. Jag blev gelad en gång till framåt kvällen. Jag och Robin gick omkring på sjukhuset för att få tiden att gå fortare. Jag hade inte ens några pinvärkar, ingenting!

Vi funderade lite på det där med igångsättningsmetoder. Det finns 5 stycken - hormongel, hinnsvepning, hinnbräckning, ballongkateter och dropp. Och de enda jag kunde få var gelning eller ballongkateter. Ballongen testade vi veckan innan och det ville jag verkligen inte ha igen, så jäkla ont som det gjorde! Så gelning var det enda som gällde.

Strax innan jag och Robin skulle lägga oss tog vi en ny runda i sjukhuskorridorerna. Vi gick ner till sjukhusentrén och bestämde oss för att gå i trapporna, upp och ner, upp och ner, om och om igen. Jag vaggade som en pingvin i snigelfart men något var jag tvungen att göra, jag höll på att bli galen för att det inte hände någonting! Det var frustrerande - varför ville inte min kropp föda? Var det så att livmodern utsatts för sån tyngd att den inte skulle orka, var den för svag? Innan jag gick till sängs tog jag en dusch. Jag grät en stund och önskade att det skulle bli min sista natt som gravid.

___
Tisdagen den 18e vaknade jag tidigt och förberedde mig tråkiga nyheter efter undersökningen - gelning ytterligare en dag med andra ord.

Men inte denna gång! För en gångs skull var det trevliga nyheter! Livmodertappen hade äntligen mjuknat och jag hade öppnat mig 2-3 cm. Man skulle med andra ord kunna bräcka hinnorna! Åh, vilken lycka, som man väntat! Det är lite komiskt - de gånger jag har haft pinvärkar har det inte hänt någonting med min kropp, men när jag knappt kände av gelens verkan, då hände det grejer! Sjukt!

Vi flyttades över till ett förlossningsrum och gjorde oss i ordning. Innan de bräckte hinnorna gjordes ett vaginalt ultraljud för att se efter att det inte fanns några större blodkärl i hinnorna som skulle orsaka en kraftigare blödning. Likaså där var det goda nyheter.Klockan 11 bräcktes hinnorna och en skalpelektrod sattes på första tvillingens hjässa (för att mäta av pulsen). För den andra tvillingen fick jag ha "vanlig" doppel fastsatt på magen.

Efter ca 45 minuter började jag få värkar som kändes av tydligt. Nu var på gång! Sedan gick det undan. Smärtan stegrade snabbt och jag tappade min tidsuppfattning vid ettiden. Jag kommer inte ihåg när jag fick lustgas, men var så jäkla tacksam när den kom fram. Men det var svårt att få kläm på det, tyckte jag. När jag väl fick ont släppte jag masken och bara vrålade. Robin fick assistera i stort sett hela tiden, till och med när jag fått kläm på användandet av lustgasen. Då fick han istället se till att jag inte andades för mycket av den...

Men som sagt - smärtan stegrade snabbt och efter en stund orkade jag inte mer utan bad om EDA, ryggmärgsbedövning. Narkosläkaren var seg och det tog ett tag innan han kom. När han väl kom in i rummet så hade jag en värk, precis när det gjorde som mest ont! Haha, det gjorde så jäkla ont att jag satt och vrålade som en stucken gris samtidigt som jag vresade isär benen, för det gjorde så himla ont där nere. Robin har berättat i efterhand att snubben såg minst sagt förvirrad ut, han måste ha fattat att det var i sista sekund han kom för att ge EDA. Jag tror inte jag hade klarat mig utan smärtlindring. Eller Robin, han var en klippa! Fanns där för mig hela tiden, stackarn gick inte ens på toa. Jag är så jäkla imponerad av de som klarar av att föda utan någon smärtlindring.

Strax innan fyra så kändes det plötsligt annorlunda, det börja trycka något otroligt neråt i underlivet och jag kände för att krysta. Robin kallade på personal och en barnmorska kollade hur öppen jag var. Helt öppen och den förste tvillingen var redan på väg! Plötsligt fanns det en massa personal på plats, jag kommer inte ihåg så mycket just då - bara att läkaren som förlöste mig var den läkare jag velat ha från början. En tyska som visste vad hon gjorde, henne träffade vi redan i tjugonde graviditetsveckan på organscreeningen, och jag och Robin kände redan då att det var en person vi kände oss trygga med.

16.02 föddes Caspian med ett härlig bebisskrik. Bara några sekunder senare kissade han på mig, haha! Eftersom jag fortfarande hade en till bebis i magen fick jag inte upp honom direkt på bröstet, utan istället fick Robin hålla i miraklet. Han såg så himla stolt ut!

16.11 föddes Nathanael, med bara två-tre krystvärkar. Caspian hade redan banat väg för sin lillebror. Robin fick klippa navelsträngen och därefter fick jag upp båda två på bröstet och jag fick amma dem första gången. Vilka känslor, alla kom på samma gång.

Vi fick även se moderkakan, vilket var hur häftigt som helst! Inte alls äckligt som man tyckt innan när man googlat på bilder.

Sedan fick vi en stund för oss själva, lilla familjen. Äta smörgåsar, ringa familj och titta på våra mirakel. Man kan verkligen inte se sig mätt på dem!

Förlossningen gick hur bra som helst, smärtan försvann direkt när jag fött pojkarna och jag glömde nog den inom en timme! Det är otroligt hur ens kropp och ens minnen fungerar, snacka om selektivt ;) Och att förlossningen gick så snabbt, knappt fem timmar! Även om jag knappast behöver tänka på att skaffa syskon till Caspian eller Nathanael inom en snar framtid, så vet jag säkert att jag går gärna igenom en till förlossning, trots den jobbiga igångsättningen så var allt värt det, jag och Robin fick världens finaste prinsar!