Då har jag och Robin kommit hem från Förlossningen. Vi har varit där sedan måndags och satt igång mig, men utan några resultat. Pojkarna verkar trivas lite väl bra i magen... Jag mår bra och pojkarna likaså.

Har försökt skriva lite kort om de dagar nu när jag varit borta. Undrar ni något så är det bara att fråga!

Bör varna lite i förväg för de "känsliga läsarna" att det kan bli "äckligt". Jag berättar som det är och hur jag har upplevt!

Dag 1 - måndag 10/1
Jag och Robin åt en lyxig bamsefrukost hemma innan vi åkte iväg till Förlossningen i Borås. Klockan 0900 var vi på plats och fick sätta oss i ett rum där de kollade hur barnen mådde med ultraljud och CTG-kurva. Efter en stund fick jag träffa en läkare som gick igenom hur förlossningen skulle gå till när den väl startade. Men innan dess skulle hon kolla mig för att se vilken igångsättningsmetod lämpade sig bäst för mig. Alternativen var en gel, prostaglandin, som mjukar upp och får livmodertappen att mogna och "luckras upp" eller om de skulle bräcka hinnorna. Så när hon känt på livmodertappen så visade det sig att jag var helt omogen, eller ja, livmodertappen var det.

Så en gel sattes in  vid 11-tiden och sedan var det bara att vänta. Ytterligare en CTG-kurva kördes medan jag fick ligga ner i minst en timme för att gelen skulle hålla sig kvar. Strax efteråt började jag känna av sammandragningar och de började komma hyffsat regelbundet, ungefär 10-15 minuters mellanrum.

Vid lunch gick vi ner till sjukhusets restaurang, träffade Robins pappa och åt lite. Sammandragningarna började kännas lite mer, men inte så pass att de var besvärande eller obehagliga.

Vid halv 6-tiden sattes en andra omgång gel in, CTG-kurva kördes och vi väntade. Jag och Robin var förväntansfulla, vi hoppades att det skulle komma igång under natten. Det hände inte så mycket mer under kvällen, så vi gick och la oss. Jag fick två smärtstillande tabletter och somnade rätt snabbt.


Dag 2 - tisdag 11/1
Under natten hade jag inte sovit något vidare. Vaknat till och från, förmodligen på grund av värkar och nervositet. Men inget mer hände... Vi åt en tidig frukost, en kort CTG-kurva kördes och sedan gick jag och Robin omkring på förlossningsavdelningen hela förmiddagen. Träffade på några barnmorskor, åt lunch. Dagen var fruktansvärt lång. Hade hela tiden sammadragningar så en barnmorska gav mig en TENS-apparat som jag fick använda när det blev lite jobbigt.

Fick till slut på eftermiddagen träffa en läkare som kände efter på livmodertappen. Den hade blivit kortare, var nu ca 1-1½ cm och de kom åt att nå första tvillingens huvud med ett finger. Men det är litet för att man skulle kunna bräcka hinnorna, så jag blev "gelad" igen vid 5-tiden. Först hände inget, allt stannade i stort sett. Tre timmar gick och sedan fick jag rätt ont. Värkar kom med ungefär 5-10 minuters mellanrum. Jag och Robin gick runt, runt i förlossningsavdelningen och jag gick med en gåstol när det blev för jobbigt och jag ville helst av allt lägga mig ner på golvet tills allt var över.

Jag och Robin försökte se på TV. Jag kunde inte koncentrera mig, dels på grund av sammandragningarna och dels på grund av att man hörde en kvinna tjoa som fan i ett förlossningsrum i närheten. Vilken konstig avundsjuka jag upplevde då! Att få höra och veta att en kvinna knappt tio meter bort födde, medan jag satt i dagrummet och glodde på TV med milda värkar...

Strax innan vi la oss tog jag en lång, varm dusch för att lindra den värsta värken. Denna natt fick jag förutom smärtstillande tabletter en sömntablett och en värkdämpande. Strax innan jag somnade så tänkte man att "i natt kommer nog de, eller i morgon bitti. I morgon vid denna tiden är jag mamma..."

Dag 3 - onsdag 12/1
Under natten gick slemproppen, vilket var glädjande. Nu kändes det som om det var nära! När jag vaknade senare på morgonen så kördes en CTG-kurva och en läkare kom för att känna på livmodertappen. Kan säga att jag blev såå jäkla besviken och ledsen när jag fick höra att inget hade hänt sen dagen innan. Den var fortfarande 1 cm lång och läkaren fick bara in ett finger i livmoderhalsen...

Så en ny omgång gel sattes in, jag fick ligga ner igen med CTG-kurva och bara vänta. Robin var uppe och gick en liten stund, när han kom tillbaka så hade han tydligen träffat min förra spanskalärarinna i dagrummet. Hon var tydligen också inne för igångsättning av sin andra graviditet.

När jag var klar med CTG-n så pallrade vi oss ut till dagrummet och pratade en stund med Ana, som hon heter. Hon skulle sättas igång på grund av dåliga levervärden. Robin och hennes man åkte iväg och handlade lite lunch från Mc'Donalds och sedan försvann Ana in i ett förlossningsrum. Prick 2100 födde hon sin andra dotter. Då satt jag i dagrummet och glodde på TV.

Under dagen hade jag fått hemska pinvärkar, det vill säga värkar som inte gjorde annat än ont. Fick duscha varmt och sedan ta smärtstillande och värkdämpande tabletter. Ännu en CTG-kurva kördes och en barnmorska kollade livmodertappen igen för att se om jag öppnat mig något. Ännu en besvikelse - ingenting hade hänt...

Jag grät som ett barn den eftermiddagen - både på grund av smärtan och för att jag kände en sån hopplöshet när inte förlossningen startade! Efter några timmar efter att ha fått värktabletterna så stannade ALLT av. Inga sammandragningar, ingen smärta. Jag mådde som jag gjort en månad tidigare...

Gick och la mig utan några värktabletter. Denna natt hade jag inga som helst förhoppningar på att förlossningen skulle starta. Läkarna hade pratat med mig och det bestämdes att en ny igångsättningsmetod skulle testas dagen därpå.

Dag 4 - torsdag 13/1
Den natten sov jag och Robin som stockar. Var bara uppe en liten stund för att pinka, sedan somnade jag om på två minuter. Sov totalt 9 timmar den natten - har inte sovit så länge och så bra på flera veckor.

Det vanliga hände på morgonen - frukost och CTG-kurva. Fick träffa ett par läkare och klockan 11 sattes det in en ballongkateter på mig. Ballongkateter är som två mindre ballonger som sätts på varsin sida om livmoderhalsen som man sedan fyller med koksaltlösning. På så sätt ska man mekaniskt få livmodershalsen att öppna sig och så småningom skulle ballongen ramla ut när man öppnat sig tillräckligt.

Fick veta att inget hänt under natten, livmodertappen såg likadan ut... Så gelen hade ingen vidare verkan på mig. Alternativet var att jag skulle få åka hem för att få vila redan denna dag, men jag och Robin ville verkligen försöka med en ny igångsättning innan vi gav upp helt.

I början kändes det helt okej med ballongkateter. Sammandragningarna kom hyffsat snabbt och de var regelbundna. Robin var vid min sida hela tiden och när värkarna var på sin "topp" så hjälpte han med med andning och avslappning. Jag är så jävla lycklig att han har varit med, tror inte jag hade klarat det annars!

Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum, de blev starkare och mitt i allt så tänkte man att "ikväll kommer de, ikväll eller inatt blir jag mamma!". Jag vet inte vad som riktigt hände, men smärtan växte och till slut stod jag inte ut. Det gjorde så förbannat ont! Jag kunde inte sitta, ligga eller stå upp.

Barnmorskan kom in, konstaterade att så ont skulle man inte ha, speciellt med tanke på att jag inte öppnat mig något än... Jag fick morfin och knappt en halvtimme senare mådde jag bra. En timme senare och jag befann mig i Magic Happy Land. Morfinet hjälpte verkligen, värkarna fortsatte komma regelbundet men jag kunde slappna av och de gjorde inte hiskeligt ont.

Senare träffade vi min lillasyster Karro i sjukhusets huvudentré, hon lämnade av lite kläder till oss. Där började jag bli lite illamående och fick pallra oss tillbaka till vår avdelning. Där tappar jag min uppfattning om tid. Kommer inte ihåg så mycket förutom att jag mådde så förbannat dåligt och var sjukt illamående. Mitt i allt börjar jag spy som en kalv. Jag kunde inte behålla någonting. Spydde upp det lilla jag hade i magen och sedan kom det bara galla. Stackars Robin som köpt sig en Fanta Pinapple var inte så sugen längre på att dricka den när gallan och läskens färg var densamma...

Fick dropp för att få i mig lite näring, de kollade mina blodvärden och sa en massa. Jag var helt groggy. Så fort jag fick en sammandragning vaknade jag upp ur min illamående-dvala, pustade genom värken och sedan slocknade jag igen. Så höll det på en bra stund... Det bestämdes att vi skulle ta och låta mig åka hem och få vila över helgen, livmodern har fått jobba ordentligt trots allt och pojkarna mådde bra ändå.

Senare på kvällen kom sammandragningarna med längre mellanrum och till slut avtog de helt...Då mådde jag bättre. Ballongkatetern togs bort vid 11-tiden på kvällen och sedan fick vi gå och lägga oss. Barnmorskan kände inte efter hur livmodertappen var, vi antog att de skulle kolla det dagen efter...

Som sagt - jag är så jäkla stolt över Robin. Han har funnits hela tiden hos mig, hjälpt mig genom denna tuffa tid vi går igenom tillsammans.

Dag 5 - fredag 14/1
Vaknade efter att ha sovit ganska bra. Hade varit uppe en lite stund som vanligt på natten för att pissa, märkte att det kommit en del blodigt slem i trosorna. Ringde efter en barnmorska, som sa att det var ett gott tecken - betydde att livmodern har fått jobba lite och att det inte har varit värkar helt i onödan. Somnade om och sov ytterligare några timmar.

När jag och Robin vaknade kopplades droppet bort och sedan åt vi frukost. Efteråt gjordes en sista CTG-kurva och jag fick träffa två läkare som berättade vad som tänkt under helgen. Som planerat skickades vi hem. Varken barnmorska eller läkare kände efter på livmodern hur det gått efter ballongkatetern, vilket jag tycker är lite konstigt. Men antagligen så har inget hänt, som vanligt...

På lördag ska vi in för en liten undersökning, göra en CTG-kurva och sedan få åka hem. På måndag ska vi åka in igen och så får vi se vad som händer, just nu kan man inte säga exakt vad som kommer göras, men det blir igångsättning såvida inte förlossningen kommer igång av sig självt.

Lasse hämtade oss vid 11-tiden och vi åkte hem. Vi hade planerat att komma hem idag fredag, men då med två små pojkar...

Vilken vecka... Jag hoppas att veckan som kommer inte blir lika utdragen och att pojkarna bestämmer sig för att komma ut! Envisa ungar, nu får ni allt ta och lyssna inte bara på mamma och pappa, utan också på alla läkare!! ♥