Snart försvinner du ur mitt liv.
Vi kommer ses ytterst sällan, och jag vill inte att samma emotionella intermezzo ska inträffa igen, såsom det gjorde i höstas. Du kommer vara borta längre än vi setts.
Detta kommer tära. Det kommer köra mig i botten.
Du kommer förändras. Du kommer bli prima. helt fucking underbar, om det går mer.
Jag, jag kommer få sitta här och jäsa.
Men jag ska inte bli sämre. Samtidigt då du förändras, ska jag med.
jag vill inte att du ska känna dig illa till mods med mig, känna dig som om folk tittar och tänker:
'Varför går han med det där? '
Nej, ajg vill att folk ska se på oss med avund, ty de kommer att göra det, men abra om ajg för'ändras.

Jag kommer behöva stöd. Inte frågor, utan stöd.
Men jag antar att jag slutligen vänder ryggen till er.
Låter er försvinna ur mitt liv, såsom jag redan lät er i vintras.
Bara för att ni inte fanns till då jag behövde er..

Jag känner ingen tacksamhet när jag ser er. Jag ser bara svarta själar. Egoism.

Fast jag har inte varit bättre själv.
Jag låter ingen få komma mig inpå livet. Ingen får lära känna mig.
Jag antar att ni ser mig som en egoist, som inte berättar något.
Som är osocial...

Fast alla vet ju nästan varför.
Ni vet vad som hänt.
Men det finns fler faktorer, som skedde långt innan.
Innan hösten, sommaren, våren.

Jag har mått bättre. Kanske mår jag bra nu, jag befinner mig på en topp.
Men skulle man rita mina känslor in i ett linjärt diagram eller ngt, så skulle ni se.
Det dalar.