Vilken dag! Jag är helt slutkörd..!

Under förmiddagen har jag städat badrummet - skurat golv, handfat, toalett... Så jäkla tråkigt! Men det är ett måste när man har haft två katter som sprätt runt kattsand överallt. Nu är det i alla fall så jäkla rent att jag skulle kunna käka mat direkt från golvet! Undrar hur länge det håller i sig innan Klaes sätter röven i backen och drar bajsränder över golv och mattor...

Nu under kvällen försökte jag mig på att baka en chokladpudding, men misslyckades fatalt. Först ska man rusa omkring med minst en unge under armen samtidigt. Och när jag skulle blanda kaffe och socker så skakar man en shaker så det bildas undertryck och korken flyger av och då sprutar det lika mycket som en colaburk! Hela köket är nu fullt av kaffefläckar och klabbigt golv... Häll sedan smet och kaffe i en bakform som läcker, så garanterar jag en förstörd kväll med enormt sockersug. Aaah, fan vad matt jag blir..!

För övrigt har jag tappat bort min mobil.. Glömde den i Ambjörnarp i förrgår, men egentligen spelar det väl ingen roll... Den enda som ringer till mig är mamma, eller mina systrar när de vill använda lägenheten som väntsal...

Hoooh... Behövde få ur mig detta. Nu ska man glo på färdigt på Let's Dance. Nu flaxar Alexander Rybak i rutan, suck. Gillar inte den pojken, han är Norges svar på Andreas Weise. Och båda är med i programmet! (Nu är det väl ändå tur att Weise är ute, men vad fan gör Rybak i svenska Let's Dance egentligen, finns det inte liknande skit på norsk tv..?)

Gaah, jag beter mig som en PMS-häxa ju ):

Så var man på BVC idag igen. Denna gången själv, Robin har börjat jobba igen efter sex veckors ledighet. Det var det gamla vanliga, BVC-sjuksköterskan mätte och vägde. Nu väger både Caspian och Nathanael över fyra kilo! Det känns lite nu när man lyfter dem, så det kunde jag anat. Det är inte långt kvar innan de går om Klaes, som väger fem kilo. ;)

På tal om katter, så har vi sålt Axel. Ernst, som jag har jobbat en hel del ideellt med i bl a UKM, ungdomsfestivaler m.m., kände en kvinna som var intresserad av att ta Axel på prov hos sig. Nu har det gått fyra dagar sedan hon hämtade honom, och eftersom vi inte har hört något, så verkar de trivas! Skönt!

Jaja, hemmafrulivet har börjat på allvar. Robin är som sagt tillbaka och jobbar och jag ska gå omkring och skrota hemma med pysslingarna. Hittills har han jobbat två nätter och det har fungerat riktigt bra, likaså att dubbelamma ensam. Dessutom så kommer mamma ta ledigt två veckor för att finnas till här och hjälpa mig med lite allt möjligt. Tvätthögen är enorm, så den ska jag tvinga på henne ;)

Älsklingarna ♥

Igår firade jag och Robin årets sliskigaste dag. Vi har inte gjort det tidigare, tror jag. Första året var han i lumpen och åren därefter har han jobbat..

Men igår hade jag bokat ett bord på Jensens Bøfhus, så pojkarna lämnades av hos sin farmor. Inne på Jensen var det riktigt mysigt! Trots att man hade lite separationsångest så gick det riktigt bra! Men jag ska erkänna att jag tittade rätt ofta på mobilen för att se om man fått ett sms... ;)

För övrigt åt jag oxfilé och smörstekt potatis, himmelskt gott! Det kommer jag absolut ta igen nästa gång! Men det var lite krångel var det med beställningarna, först fanns inte snackkorgen som vi hade tänkt att ha som förrätt, sedan var rödvinssåsen slut som jag skulle fått till min rätt. Inte nog med det så fick vi vänta en stund längre på maten, eftersom det hade blivit fel i köket... Men inte var man ledsen för det, eftersom vi fick då påfyllnigen av Robins cola och efterrätten gratis! :)

Pojkarna gick det ingen nöd på, de drack upp all mjölk jag pumpat ut och när vi återvände till Ambjörnarp så sov de riktigt gott! En riktigt lyckad kväll, kort och gott :)

Idag var man på barnavårdscentralen med pojkarna, vilket var riktigt trevligt! De hade vuxit rejält, 2,5 cm var på längden och nästan gått upp ett halvt kilo var - på en vecka! Det är nog inte mjölk jag göder dem med, snarare grädde..! Fick även hem D-vitamin till dem, något de ska börja ta nästa vecka, när de är en månad gamla.

Jahopp, då får man leta efter ett nytt hem åt kattskrället. Djuret respekterar inte våra regler, och häromdagen gick han upp i spjälsängen när barnen sov där i. Orkar inte gå in på detaljer... :(

Jag är livrädd för att han ska skada barnen riktigt illa, eftersom han är ung och ser alla små rörelser, skuggor och ljud som uppmuntran till lek. Och hormonstinn som han är så måste han leka med tänder och klor... Jag tror inte en kasterering kommer ändra situationen heller, inte på en gång.

Så, det bästa för oss, barnen och katten är ju att Axel får ett nytt hem.. Jag vet inte vad jag kommer göra om han skadar mina prinsar :(

Idag kilade jag och Robin ut på en liten promenad med småkillarna. Robin tog täten med vagnen och det tog inte lång tid innan jag sackade efter. Jag pinnade på så gott jag kunde, men det kändes som om en gammal tant skulle kunna gå förbi mig! Jisses, jag har verkligen tappat min kondis...

Hur som helst, idag hade vi ett litet möte på kommunens socialkontor. Visade sig att papprena vi skrev på i höstas gäller bara för en bebis. Så vi fick göra om samma procedur med faderskapsintyg och sånt. Det lilla mötet som inte skulle tagit mer än fem minuter, dröjde nog till 20 minuter, minst! Alla tanter på avdelningen skulle titta ner i vagnen, oja sig över hur söta de var, över hur mycket hår de hade och ställa en massa frågor om det var pojkar eller flickor, hur gamla de var, etc. Visst kände man sig sjukt stolt då över mina små mirakel! :)

På vägen hem blev det en snabbis in på ICA för att fylla på blöjförrådet (det går åt ett paket blöjor om dagen, vilka bajsmaskiner, haha!). Tanten i kassan blev jätteglad när hon såg mig, och jag tror hon drabbades av akut mundiarré... Hon kände igen mig (inte så konstigt, jag är väl det rundaste som gått på två ben i ICA i Svenljunga) Hon skulle också titta på pojkarna, så hon lämnade sin kassa. Haha, kan tänka mig att de som stod bakom mig och Robin i kön inte blev jätteglada! Haha, vilken uppmärksamhet de stjäl :)

Jag försökt fila lite på min förlossningsberättelse, jag även försökt att korta ner den. Men det blev långt som attan. Hur som helst, så här mycket kommer jag ihåg ;)

___
Måndagen den 17e januari åkte vi in igen till förlossning för induktion (igångsättning). Jag kände ingenting - det fanns inga teckan alls på att pojkarna ville komma ut... Jag hade inga förhoppningar heller på att förlossningen skulle starta den dagen. Samma rutin gjordes - CTG-kurva, undersökning och därefter gelning. Jag har inte öppnat mig alls under helgen, inte en endaste liten ynklig centimeter.

Jag blev så jäkla matt då. Jag fattade inte att läkarna kunde vara så jäkla envisa och köra på med gel, gång på gång. Uppenbarligen fungerade det ju inte på mig?! Jag och Robin diskuterade en stund över hur veckan skulle bli - skulle det fortsätta som den tidigare kunde vi börja förbereda oss på snitt i slutet av veckan, vi tror inte läkarna skulle skicka hem oss en helg till.

Måndagen var riktigt dryg. Jag blev gelad en gång till framåt kvällen. Jag och Robin gick omkring på sjukhuset för att få tiden att gå fortare. Jag hade inte ens några pinvärkar, ingenting!

Vi funderade lite på det där med igångsättningsmetoder. Det finns 5 stycken - hormongel, hinnsvepning, hinnbräckning, ballongkateter och dropp. Och de enda jag kunde få var gelning eller ballongkateter. Ballongen testade vi veckan innan och det ville jag verkligen inte ha igen, så jäkla ont som det gjorde! Så gelning var det enda som gällde.

Strax innan jag och Robin skulle lägga oss tog vi en ny runda i sjukhuskorridorerna. Vi gick ner till sjukhusentrén och bestämde oss för att gå i trapporna, upp och ner, upp och ner, om och om igen. Jag vaggade som en pingvin i snigelfart men något var jag tvungen att göra, jag höll på att bli galen för att det inte hände någonting! Det var frustrerande - varför ville inte min kropp föda? Var det så att livmodern utsatts för sån tyngd att den inte skulle orka, var den för svag? Innan jag gick till sängs tog jag en dusch. Jag grät en stund och önskade att det skulle bli min sista natt som gravid.

___
Tisdagen den 18e vaknade jag tidigt och förberedde mig tråkiga nyheter efter undersökningen - gelning ytterligare en dag med andra ord.

Men inte denna gång! För en gångs skull var det trevliga nyheter! Livmodertappen hade äntligen mjuknat och jag hade öppnat mig 2-3 cm. Man skulle med andra ord kunna bräcka hinnorna! Åh, vilken lycka, som man väntat! Det är lite komiskt - de gånger jag har haft pinvärkar har det inte hänt någonting med min kropp, men när jag knappt kände av gelens verkan, då hände det grejer! Sjukt!

Vi flyttades över till ett förlossningsrum och gjorde oss i ordning. Innan de bräckte hinnorna gjordes ett vaginalt ultraljud för att se efter att det inte fanns några större blodkärl i hinnorna som skulle orsaka en kraftigare blödning. Likaså där var det goda nyheter.Klockan 11 bräcktes hinnorna och en skalpelektrod sattes på första tvillingens hjässa (för att mäta av pulsen). För den andra tvillingen fick jag ha "vanlig" doppel fastsatt på magen.

Efter ca 45 minuter började jag få värkar som kändes av tydligt. Nu var på gång! Sedan gick det undan. Smärtan stegrade snabbt och jag tappade min tidsuppfattning vid ettiden. Jag kommer inte ihåg när jag fick lustgas, men var så jäkla tacksam när den kom fram. Men det var svårt att få kläm på det, tyckte jag. När jag väl fick ont släppte jag masken och bara vrålade. Robin fick assistera i stort sett hela tiden, till och med när jag fått kläm på användandet av lustgasen. Då fick han istället se till att jag inte andades för mycket av den...

Men som sagt - smärtan stegrade snabbt och efter en stund orkade jag inte mer utan bad om EDA, ryggmärgsbedövning. Narkosläkaren var seg och det tog ett tag innan han kom. När han väl kom in i rummet så hade jag en värk, precis när det gjorde som mest ont! Haha, det gjorde så jäkla ont att jag satt och vrålade som en stucken gris samtidigt som jag vresade isär benen, för det gjorde så himla ont där nere. Robin har berättat i efterhand att snubben såg minst sagt förvirrad ut, han måste ha fattat att det var i sista sekund han kom för att ge EDA. Jag tror inte jag hade klarat mig utan smärtlindring. Eller Robin, han var en klippa! Fanns där för mig hela tiden, stackarn gick inte ens på toa. Jag är så jäkla imponerad av de som klarar av att föda utan någon smärtlindring.

Strax innan fyra så kändes det plötsligt annorlunda, det börja trycka något otroligt neråt i underlivet och jag kände för att krysta. Robin kallade på personal och en barnmorska kollade hur öppen jag var. Helt öppen och den förste tvillingen var redan på väg! Plötsligt fanns det en massa personal på plats, jag kommer inte ihåg så mycket just då - bara att läkaren som förlöste mig var den läkare jag velat ha från början. En tyska som visste vad hon gjorde, henne träffade vi redan i tjugonde graviditetsveckan på organscreeningen, och jag och Robin kände redan då att det var en person vi kände oss trygga med.

16.02 föddes Caspian med ett härlig bebisskrik. Bara några sekunder senare kissade han på mig, haha! Eftersom jag fortfarande hade en till bebis i magen fick jag inte upp honom direkt på bröstet, utan istället fick Robin hålla i miraklet. Han såg så himla stolt ut!

16.11 föddes Nathanael, med bara två-tre krystvärkar. Caspian hade redan banat väg för sin lillebror. Robin fick klippa navelsträngen och därefter fick jag upp båda två på bröstet och jag fick amma dem första gången. Vilka känslor, alla kom på samma gång.

Vi fick även se moderkakan, vilket var hur häftigt som helst! Inte alls äckligt som man tyckt innan när man googlat på bilder.

Sedan fick vi en stund för oss själva, lilla familjen. Äta smörgåsar, ringa familj och titta på våra mirakel. Man kan verkligen inte se sig mätt på dem!

Förlossningen gick hur bra som helst, smärtan försvann direkt när jag fött pojkarna och jag glömde nog den inom en timme! Det är otroligt hur ens kropp och ens minnen fungerar, snacka om selektivt ;) Och att förlossningen gick så snabbt, knappt fem timmar! Även om jag knappast behöver tänka på att skaffa syskon till Caspian eller Nathanael inom en snar framtid, så vet jag säkert att jag går gärna igenom en till förlossning, trots den jobbiga igångsättningen så var allt värt det, jag och Robin fick världens finaste prinsar!