Caspian ♥

Nathanael ♥

Dagarna går så fruktansvärt fort nu! Caspian och Nathanael är underbara - de äter bra, de sover bra och växer som de ska.

Det skriks näst intill ingenting, förutom två timmar på natten mellan 00 och 02 - då vill de bara tutta non-stop. Igår natt testade jag en ny metod. Istället för att lägga mig vid elva och gå upp en timme senare var tionde minut för att trösta två tröttisar, så satte vi oss  alla i soffan. Vi glodde på tv och lät dem ligga och halvsova och smutta emellanåt på varsin tutte. När klockan närmade sig 03 lade vi dem i spjälsängen och la oss. Inget skrik, inget gråt. Lite gnyande i två minuter, sedan sov de gott i tre timmar innan det var dags för mat igen :)

Med andra ord är de änglar! Jag och Robin kan inte bli mer stolta över våra mirakel... ♥

För övrigt är det visst några som vill veta hur det gick på förlossningen. Jag håller på att skriva ett utkast på förlossningsberättelsen som kommer nog upp i veckan. :)

Känner mig som ko! Tuttarna är abnormt stora, känner mig som en omslagsflicka på en tatueringstidning eller herrtidning, huh! Dessutom skulle de kunna döda (eller rädda liv, de är ju krockkuddar au naturel!)

Inatt hade jag dessutom legat på nåt konstigt vis så att tutten hade "läckt" och jag vaknade av att jag låg på en våt fläck, haha! Den var inte liten heller, så när jag varit uppe och matat lillgrabbarna så hade den blivit rätt kall - fattar ni? Det var inte så jäkla kul att somna om när hela skulderpartiet blev nedkylt av nedmjölkat lakan! Haha! (och nej, klockan tre på natten orkar man inte byta sängkläder, det var bara att låtsas som ingenting och somna om)

Tacka vet jag amningskupor, annars skulle jag inte ha några rena kläder kvar, eller torra sängkläder ;)

Idag var det Caspians tur att tappa navelstumpen, härligt! Det är så roligt att se att det har läkt bra också. Har funderat lite på det där med navelstumparna. Det finns de som sparar sånt... Både Nathanaels och Caspians navelsstumpar ligger kvar i hörnet på skötbordet, jag har inte slängt dem än... Men, jag kommer inte spara dem, man kan ju inte bli hur äcklig som helst?! Fast just nu sneglar jag ibland på de där små, mörka bitarna och kan inte låta bli att le - det är nästan som om det är bevis för att mina pojkar finns, att de mår bra. Naej, jag får ta och slänga de där stumparna genast, de riktiga bevisen ligger ju i spjälsängen. (:

För övrigt kom idag papprena från Skatteverket. På dem ska vi skriva vilka namn killarna ska ha, vilket är lättare sagt än gjort. Vi har nämligen inte kommit överens om ett andranamn till Caspian! Huh, får grunna på det ordentligt i helgen...

Dagarna flyter på. Livet som nybliven förälder faller sig naturligt! Jag trodde att det skulle bli jobbigt med ny vardag och allt!

Jag är så jäkla glad att jag har Robin. Han är min klippa. Världens bästa pappa ♥

Jag hinner inte lägga ner alltför mycket tid på något annat förutom barnen, ena stunden är jag en mjölkko, andra är jag en bajstorkare, haha! Däremellan försöker jag hinna äta eller umgås med de som hälsar på.

Hur som helst - killarna är underbara! Idag var vår BVC-sjuksköterska på hembesök hos oss. Killarna vägdes och Nathanael har redan passerat sin födelsevikt med ca 50 g. Caspian hade knappa 40 g kvar. Så de växer så det knakar!

Och nu ikväll ramlade Nathanaels navel av - efter sju dagar! Trodde inte det skulle gå så fort, hehe. Dessutom ser det jättebra ut, där navelstumpen satt.

Nehepp, drar mig till kojs så jag hinner sova lite innan det blir nattamat för kidsen.

Caspian & Nathanael

Sitter just nu och dricker basilikate. Hur jäkla äckligt som helst! :(

Tänkte ta och testa nån eller några av alla dessa myter som man kan läsa om på olika gravidforum, hur man får igång förlossningen. Läkarna kämpar med mig i Borås, så jag kan väl försöka lite hemma. Vissa myter, eller vad man nu ska kalla dessa igångsättningsmetoder, är sjukt roliga - som att man skulle sätta sig på torktumlaren och "centrifugeras igång". Haha! Vem vet, funkar säkert för någon ;)

I morgon bär det av till Borås igen, som sagt. Jag hoppas att de kommer nu! Jag är inte emot att snittas om det blir så att man måste göra det, men jag föredrar såklart att föda vanligt...

Kom igen, grabbar! Kom ut så får ni lite tuttar.!

Hahaa, nu är man trött på den där magen... ;)

Åkte in till Borås i morse för en liten undersökning. De kollade bara pojkarna och sammandragningarna. Allt såg finfint ut, såklart. Grabbarna mådde prima och de busade runt i magen.

De kollade inte livmodertappen, men av att döma hur dopplarna sätts fast på magen numera så har "ettan" sjunkit ner ordentligt, nästan en decimeter. Börjar förhoppningsvis fixera sig, och då kommer han samtidigt trycka neråt. Har vi tur så går det igång av sig självt...

Nu under helgen ska jag ta det lugnt, gotta mig i soffan och bara vänta. På måndag morgon åker vi in igen och stannar några dagar - förhoppniongvis startar förlossningen då! Annars blir det nog snitt gissar jag.

Då har jag och Robin kommit hem från Förlossningen. Vi har varit där sedan måndags och satt igång mig, men utan några resultat. Pojkarna verkar trivas lite väl bra i magen... Jag mår bra och pojkarna likaså.

Har försökt skriva lite kort om de dagar nu när jag varit borta. Undrar ni något så är det bara att fråga!

Bör varna lite i förväg för de "känsliga läsarna" att det kan bli "äckligt". Jag berättar som det är och hur jag har upplevt!

Dag 1 - måndag 10/1
Jag och Robin åt en lyxig bamsefrukost hemma innan vi åkte iväg till Förlossningen i Borås. Klockan 0900 var vi på plats och fick sätta oss i ett rum där de kollade hur barnen mådde med ultraljud och CTG-kurva. Efter en stund fick jag träffa en läkare som gick igenom hur förlossningen skulle gå till när den väl startade. Men innan dess skulle hon kolla mig för att se vilken igångsättningsmetod lämpade sig bäst för mig. Alternativen var en gel, prostaglandin, som mjukar upp och får livmodertappen att mogna och "luckras upp" eller om de skulle bräcka hinnorna. Så när hon känt på livmodertappen så visade det sig att jag var helt omogen, eller ja, livmodertappen var det.

Så en gel sattes in  vid 11-tiden och sedan var det bara att vänta. Ytterligare en CTG-kurva kördes medan jag fick ligga ner i minst en timme för att gelen skulle hålla sig kvar. Strax efteråt började jag känna av sammandragningar och de började komma hyffsat regelbundet, ungefär 10-15 minuters mellanrum.

Vid lunch gick vi ner till sjukhusets restaurang, träffade Robins pappa och åt lite. Sammandragningarna började kännas lite mer, men inte så pass att de var besvärande eller obehagliga.

Vid halv 6-tiden sattes en andra omgång gel in, CTG-kurva kördes och vi väntade. Jag och Robin var förväntansfulla, vi hoppades att det skulle komma igång under natten. Det hände inte så mycket mer under kvällen, så vi gick och la oss. Jag fick två smärtstillande tabletter och somnade rätt snabbt.


Dag 2 - tisdag 11/1
Under natten hade jag inte sovit något vidare. Vaknat till och från, förmodligen på grund av värkar och nervositet. Men inget mer hände... Vi åt en tidig frukost, en kort CTG-kurva kördes och sedan gick jag och Robin omkring på förlossningsavdelningen hela förmiddagen. Träffade på några barnmorskor, åt lunch. Dagen var fruktansvärt lång. Hade hela tiden sammadragningar så en barnmorska gav mig en TENS-apparat som jag fick använda när det blev lite jobbigt.

Fick till slut på eftermiddagen träffa en läkare som kände efter på livmodertappen. Den hade blivit kortare, var nu ca 1-1½ cm och de kom åt att nå första tvillingens huvud med ett finger. Men det är litet för att man skulle kunna bräcka hinnorna, så jag blev "gelad" igen vid 5-tiden. Först hände inget, allt stannade i stort sett. Tre timmar gick och sedan fick jag rätt ont. Värkar kom med ungefär 5-10 minuters mellanrum. Jag och Robin gick runt, runt i förlossningsavdelningen och jag gick med en gåstol när det blev för jobbigt och jag ville helst av allt lägga mig ner på golvet tills allt var över.

Jag och Robin försökte se på TV. Jag kunde inte koncentrera mig, dels på grund av sammandragningarna och dels på grund av att man hörde en kvinna tjoa som fan i ett förlossningsrum i närheten. Vilken konstig avundsjuka jag upplevde då! Att få höra och veta att en kvinna knappt tio meter bort födde, medan jag satt i dagrummet och glodde på TV med milda värkar...

Strax innan vi la oss tog jag en lång, varm dusch för att lindra den värsta värken. Denna natt fick jag förutom smärtstillande tabletter en sömntablett och en värkdämpande. Strax innan jag somnade så tänkte man att "i natt kommer nog de, eller i morgon bitti. I morgon vid denna tiden är jag mamma..."

Dag 3 - onsdag 12/1
Under natten gick slemproppen, vilket var glädjande. Nu kändes det som om det var nära! När jag vaknade senare på morgonen så kördes en CTG-kurva och en läkare kom för att känna på livmodertappen. Kan säga att jag blev såå jäkla besviken och ledsen när jag fick höra att inget hade hänt sen dagen innan. Den var fortfarande 1 cm lång och läkaren fick bara in ett finger i livmoderhalsen...

Så en ny omgång gel sattes in, jag fick ligga ner igen med CTG-kurva och bara vänta. Robin var uppe och gick en liten stund, när han kom tillbaka så hade han tydligen träffat min förra spanskalärarinna i dagrummet. Hon var tydligen också inne för igångsättning av sin andra graviditet.

När jag var klar med CTG-n så pallrade vi oss ut till dagrummet och pratade en stund med Ana, som hon heter. Hon skulle sättas igång på grund av dåliga levervärden. Robin och hennes man åkte iväg och handlade lite lunch från Mc'Donalds och sedan försvann Ana in i ett förlossningsrum. Prick 2100 födde hon sin andra dotter. Då satt jag i dagrummet och glodde på TV.

Under dagen hade jag fått hemska pinvärkar, det vill säga värkar som inte gjorde annat än ont. Fick duscha varmt och sedan ta smärtstillande och värkdämpande tabletter. Ännu en CTG-kurva kördes och en barnmorska kollade livmodertappen igen för att se om jag öppnat mig något. Ännu en besvikelse - ingenting hade hänt...

Jag grät som ett barn den eftermiddagen - både på grund av smärtan och för att jag kände en sån hopplöshet när inte förlossningen startade! Efter några timmar efter att ha fått värktabletterna så stannade ALLT av. Inga sammandragningar, ingen smärta. Jag mådde som jag gjort en månad tidigare...

Gick och la mig utan några värktabletter. Denna natt hade jag inga som helst förhoppningar på att förlossningen skulle starta. Läkarna hade pratat med mig och det bestämdes att en ny igångsättningsmetod skulle testas dagen därpå.

Dag 4 - torsdag 13/1
Den natten sov jag och Robin som stockar. Var bara uppe en liten stund för att pinka, sedan somnade jag om på två minuter. Sov totalt 9 timmar den natten - har inte sovit så länge och så bra på flera veckor.

Det vanliga hände på morgonen - frukost och CTG-kurva. Fick träffa ett par läkare och klockan 11 sattes det in en ballongkateter på mig. Ballongkateter är som två mindre ballonger som sätts på varsin sida om livmoderhalsen som man sedan fyller med koksaltlösning. På så sätt ska man mekaniskt få livmodershalsen att öppna sig och så småningom skulle ballongen ramla ut när man öppnat sig tillräckligt.

Fick veta att inget hänt under natten, livmodertappen såg likadan ut... Så gelen hade ingen vidare verkan på mig. Alternativet var att jag skulle få åka hem för att få vila redan denna dag, men jag och Robin ville verkligen försöka med en ny igångsättning innan vi gav upp helt.

I början kändes det helt okej med ballongkateter. Sammandragningarna kom hyffsat snabbt och de var regelbundna. Robin var vid min sida hela tiden och när värkarna var på sin "topp" så hjälpte han med med andning och avslappning. Jag är så jävla lycklig att han har varit med, tror inte jag hade klarat det annars!

Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum, de blev starkare och mitt i allt så tänkte man att "ikväll kommer de, ikväll eller inatt blir jag mamma!". Jag vet inte vad som riktigt hände, men smärtan växte och till slut stod jag inte ut. Det gjorde så förbannat ont! Jag kunde inte sitta, ligga eller stå upp.

Barnmorskan kom in, konstaterade att så ont skulle man inte ha, speciellt med tanke på att jag inte öppnat mig något än... Jag fick morfin och knappt en halvtimme senare mådde jag bra. En timme senare och jag befann mig i Magic Happy Land. Morfinet hjälpte verkligen, värkarna fortsatte komma regelbundet men jag kunde slappna av och de gjorde inte hiskeligt ont.

Senare träffade vi min lillasyster Karro i sjukhusets huvudentré, hon lämnade av lite kläder till oss. Där började jag bli lite illamående och fick pallra oss tillbaka till vår avdelning. Där tappar jag min uppfattning om tid. Kommer inte ihåg så mycket förutom att jag mådde så förbannat dåligt och var sjukt illamående. Mitt i allt börjar jag spy som en kalv. Jag kunde inte behålla någonting. Spydde upp det lilla jag hade i magen och sedan kom det bara galla. Stackars Robin som köpt sig en Fanta Pinapple var inte så sugen längre på att dricka den när gallan och läskens färg var densamma...

Fick dropp för att få i mig lite näring, de kollade mina blodvärden och sa en massa. Jag var helt groggy. Så fort jag fick en sammandragning vaknade jag upp ur min illamående-dvala, pustade genom värken och sedan slocknade jag igen. Så höll det på en bra stund... Det bestämdes att vi skulle ta och låta mig åka hem och få vila över helgen, livmodern har fått jobba ordentligt trots allt och pojkarna mådde bra ändå.

Senare på kvällen kom sammandragningarna med längre mellanrum och till slut avtog de helt...Då mådde jag bättre. Ballongkatetern togs bort vid 11-tiden på kvällen och sedan fick vi gå och lägga oss. Barnmorskan kände inte efter hur livmodertappen var, vi antog att de skulle kolla det dagen efter...

Som sagt - jag är så jäkla stolt över Robin. Han har funnits hela tiden hos mig, hjälpt mig genom denna tuffa tid vi går igenom tillsammans.

Dag 5 - fredag 14/1
Vaknade efter att ha sovit ganska bra. Hade varit uppe en lite stund som vanligt på natten för att pissa, märkte att det kommit en del blodigt slem i trosorna. Ringde efter en barnmorska, som sa att det var ett gott tecken - betydde att livmodern har fått jobba lite och att det inte har varit värkar helt i onödan. Somnade om och sov ytterligare några timmar.

När jag och Robin vaknade kopplades droppet bort och sedan åt vi frukost. Efteråt gjordes en sista CTG-kurva och jag fick träffa två läkare som berättade vad som tänkt under helgen. Som planerat skickades vi hem. Varken barnmorska eller läkare kände efter på livmodern hur det gått efter ballongkatetern, vilket jag tycker är lite konstigt. Men antagligen så har inget hänt, som vanligt...

På lördag ska vi in för en liten undersökning, göra en CTG-kurva och sedan få åka hem. På måndag ska vi åka in igen och så får vi se vad som händer, just nu kan man inte säga exakt vad som kommer göras, men det blir igångsättning såvida inte förlossningen kommer igång av sig självt.

Lasse hämtade oss vid 11-tiden och vi åkte hem. Vi hade planerat att komma hem idag fredag, men då med två små pojkar...

Vilken vecka... Jag hoppas att veckan som kommer inte blir lika utdragen och att pojkarna bestämmer sig för att komma ut! Envisa ungar, nu får ni allt ta och lyssna inte bara på mamma och pappa, utan också på alla läkare!! ♥

Idag är det sista natten som jag sover hemma som gravid. Nästa gång jag ligger i min säng så kommer jag vara mamma till två, små grabbar. Helt ofattbart! :)

Jag blir gaaalen!!!

Äntligen hände det lite grejer här hemma. Jag har gått omkring och nästan klättrat på väggarna av all rastlöshet, men inte idag!

Jasse kom hem igår från Israel, så idag kom hon och hälsade på. Hur jäkla trevligt som helst! Vi tog en promenad ner till ICA och handlade lite för kvällen - jag hade totalt glömt bort att äta under dagen, så vi slog på stort och köpte en hel grillad kyckling, currysås och godis.

Så det blev en riktigt mumsig middag medan vi glodde på Let's Dance. Har inte följt det programmet alls innan, men nu tänkte jag ge det en chans. Men det är bara för att Helena Lundbäck är med, haha! Hästnörd som man är... ;) Tråkigt nog är Andreas Weise med... Han är så jäkla tillgjord, fejk! Och han snuskskämt ikväll... Nä, ärligt talat - jag kan se honom i framtiden i tv-rutan (tyvärr) som gammal, pervers gubbe som klabbar på tjejer och killar i nån tv-serie som typ Jeopardy, Bingolotto eller Fångarna på fortet...  

Heja Helena!

Ojoj, vad det bråkades i magen igår. Småttingarna hade sprattelkalas för hela slanten! Detta resulterade i några jobbiga sammandragningar, ett tag undrade jag om inte förlossningen skulle starta i natt efter deras lilla rejv. Men än så länge sitter jag här hemma och det har inte kommit några nya familjemedlemmar!

Robin ska snart åka och jobba. Han blir borta nästan hela helgen, dessutom jobbar han natt... Lite nojig blir man, jag är inte pigg på att vara ensam hemma om förlossningen startar. Å andra sidan skulle jag vilja att det startar av sig självt innan igångsättningen, men what the heck.

Karro har också varit här en stund, vi har gått igenom vad som gäller under veckan hon tar hand om lägenheten. Någon behöver ta hand om knäppgökarna Klaes och Axel när jag och Robin är borta. Nu litar vi på att lägenheten är tipptopp när vi kommer hem, hehe.

Wooho, nu är det bara tre dagar kvar, såvida inte grabbarna bestämmer sig för att titta ut tidigare :)

Har precis diskat, fyfan vad ont i ryggen jag fick. Kunde lika gärna tagit en smäll i svanken av ett baseballträ, känns det som.. Uh... Som tur är finns det inte mycket att diska, eftersom kylskåpet ekar tomt, vilket inte är lika trevligt.

Jag har ju varit den som alltid har handlat på ICA, det enda Robin har köpt där har varit snus och Coca Cola, haha. Så i morgon ska jag skicka iväg honom med en liten handelsnota på vad som vi behöver akut. Sedan får vi storhandla i helgen när jag är med. Att handla på ICA är nog det roligaste som händer på dagarna, annars sitter jag mest hemma. Och nu när det har varit så kallt och halt har jag inte orkat eller vågat ta mig ner de ynka 300-400 metrarna. Haha, tragiskt...

Allt tänkade på mat har fått mig hungrig. Eller ja, mest sugen... Jag skulle kunna göra vad som helst för en stor påse Gott&Blandat, några byttor Ben&Jerrys (åååh, Cherry Garcia, Baked Alaska, Chunky Monkey... ), Marabou Polka...

Jahaja. Då har man varit på det sista ultraljudet/tillväxtkontrollen. Pojkarna mådde finfint, de växte stadigt och det skiljde knappt 60 gram på dem!

När jag ser tillbaka på början av graviditeten skrattar jag nästan lite grann åt mina nojiga tankar - att de kunde födas när som helst efter 25e graviditetsveckan, att de kunde drabbas av tvillingtransfusion, att den ene skulle vara mycket mindre och svagare... Jag såg i mitt huvud slangar, kuvöser, små små lila-aktiga händer... Men fy vad lycklig jag är över hur det har gått!

Graviditeten kunde inte ha varit bättre, pojkarna mår hur bra som helst och nu är det bara förlossningen kvar. Vem vet, den kanske går lika bra som allt annat har gått? (:

Haha, vilken skrytmåns jag är. Men jag är stolt! Om en vecka är jag mamma till världens finaste prinsar ♥