28 oktober.
2007.

Fan, det var för tidigt.
Du kunde varit med oss minst 10 år till.!
Varför skulle du, av alla älskvärda personer lämna jorden?
 
Varför skulle just du försvinna?
Jag orkar inte mer. Du ver den ende jag kunde prata med.

Men det hände.
Onsdagen. Den hemska kvällen, runt klockan 20..
Du kommer hem, och mamma ser direkt.
Du mår inte bra, du är förvirrad och svamlar.
Och skyller på att du bara är yr.

Mamma vet. Mamma vet att du fick då en hjärnblödning.
Hon hade ju jobbat lite mer än 10-15 år som sjuksköterska i Polen.

Bara några minuter efter att vi ringt 112, kommer ambulansen.

Tiden går snabbt, men ändå så långsamt.


Nästa dag somnade du. Du låg i en dvala i nästan 4 dagar
Sedan, på söndagen försvann du. 10.55

Vi räknade ut att du hade levt 108 timmar sedan den hemska incidenten.

Du hade inte ont, det är det viktigaste. Att du inte led.
Att du somnade in lugnt, med hela familjen hos dig.

Även om du inte skulle ha gjort det, du borde finnas här nu, se på tv, jobba i hallen med båten eller mc:n..

Jag saknar dig enormt.
Pappa. Jag älskar dig.

Pappa. Jag älskar Dig.

Du får inte lämna oss. Din familj behöver dig.
Bli frisk.

Jag orkar annars inte mer.