Igår kväll träffade jag en kär vän. Vi pratade lite grann om vad som hänt på sistone.

Jag avundas hennes förmåga att kunna sätta ord på sina känslor, hur hon mår. Hon får med allt, alla detaljer. Jag vill också kunna berätta hur jag känner och tänker, men det känns som om jag har lim i munnen och gröt i hjärnan. Jag kan inte hitta de rätta orden...

Hon är stark, även om det är fruktansvärt tungt. Jag önskar att jag inte varit så handlingsförlamad, handikappad utan åtmistone försökt att finnas hos henne när himlen föll. Man kan inte blunda och låtsas som om ingenting har hänt, det kommer tillbaka till en då. Jag tjatar om karma - hur det drabbar andra, men jag glömmer att jag själv gör fel och att det kommer komma tillbaka till mig...

Jag kan inte gå tillbaka i tiden och jag kan inte välja sida, jag är inte den personen som väljer antingen eller. Men jag kan försöka finnas där, försöka säga något vettigt. Alla sår läker inte på egen hand, ibland behövs det plåster.

Förlåt för att jag inte gjort något tidigare. Förlåt för att jag kan ha sagt fel saker utan att tänka mig för. Men nu finns min hand utsträckt, det är ett litet försök och jag hoppas du tar emot den.